Jag vill börja med några rader om skolforskningens olika syn på varför skolresultaten skiljer sig åt. Ett av vetenskapens ”uppdrag” är att leverera underlag för de beslut som samhällets beslutsfattare har att fatta. Vanligtvis är den statliga beslutsapparaten, på det hela taget, orienterad mot att veta vad man gör och varför. Även om det finns gott om exempel på motsatsen.

Som politiker kommer man därför ofta i kontakt med både vetenskapliga alster och med forskarna själva. En sak man då snabbt upptäcker är att forskare ofta är mer grälsjuka än vi politiker är. Kampen om det egna perspektivet, den egna forskningens betydelse etc. leder till vetenskapliga tvister som ibland är svåra att förstå.

Skolforskningen kring varför skolresultaten skiljer sig åt mellan skolorna är ett sådant område. Lite enkelt uttryckt kan man säga att vissa menar att det är elevernas socioekonomiska villkor (vilka föräldrar eleverna har) och kamrateffekter, dvs att elevernas prestationer påverkas av vilka förväntningar och kapaciteter dina klasskamrater har, som förklarar skillnaderna. Medan andra menar att det handlar om var de duktiga lärarna finns. En tredje grupp forskare menar att det finns gemensamma drag mellan ledarskapet på framgångsrika skolor oavsett elevernas socioekonomiska bakgrund. Att forskare mellan dessa forskningsfält träter om vem som har rätt är ganska märkligt. För det finns egentligen inte någon motsättning mellan dem.

Sätter man upp alla skolors resultat, till exempel elevernas betygsresultat eller behörighet, i en lång linje och avväger mot elevernas socioekonomiska bakgrund finner man i stort sett alltid att det finns ett tydligt samband mellan föräldrarnas utbildningsbakgrund, hushållsekonomi, kön och några variabler till och skolornas totala resultat. Mycket starkare än många andra samband vi kan upptäcka i den kommunala verksamheten.

Skolor i Malmö avviker från sambandet
Det intressanta är att studera de skolor som över tid avviker från dessa samband, dvs de som i förhållande till sina elevers socioekonomiska bakgrund över tid presterar väsentligt bättre än de andra skolorna med samma förutsättningar. I Malmö finns det exempel på sådana skolor även i socioekonomiskt väldigt tunga områden. När vi studerar dessa är det två saker som står ut. Lärarnas kompetens och ledningens förmåga att få sin skola att verkligen prestera. Det handlar inte här om några få procents skillnad utan verkligen riktigt stora skillnader. Man skulle därför kunna förledas att tro att om man bara alla skolor med elever med utmaningar fick ha lika bra och erfarna lärare och ledare som dessa skolor har så skulle man i stort sett kunna bortse från den socioekonomiska förklaringsmodellen. Men då glömmer man att de skolor som avviker positivt tyvärr på det hela taget är ganska få. Men sambandet finns och idag är det ganska lite belyst vad bättre fördelning av erfarna lärare kan betyda. Vi har i Sverige varit särskilt dåliga på att arbeta för att motverka vad vi skulle kunna kalla för lärarsegregationen.

Åtgärder som jag tror på
Med detta sagt anser jag att det i denna forskning finns en kedja för den politik vi bör föra för att minska skillnaderna i svensk skola. Fyra åtgärder är särskilt viktiga i arbetet med att minska skillnaderna:

  1. Se till att läraryrket ökar sin attraktivitet så att de duktigaste studenterna i ännu högre utsträckning ser i en framtid i läraryrket.
  2. Se till att de utbildade och erfarna lärare som finns i högre grad arbetar där de gör störst nytta.
  3. Motverka skolsegregationen så att skolorna blir mer socioekonomiskt blandade.
  4. Stötta skolorna att utveckla ett gott ledarskap.

Detta kräver både statlig politik och insatser från huvudmännen. En del har gjorts, men det behövs mycket mer än som det hittills beslutats om.

Anders Rubin (S)
Skolkommunalråd