DET FINNS NOG ingen fråga jag debatterar så ofta och så mycket i min roll som kommunalråd som försörjningsstödet. Ofta, sorgligt nog, kommer den debatten att handla om enskilda försörjningsstödstagare. Gör de verkligen allt för att få jobb? Vad gör de med alla pengarna? Är de flesta inte fuskare ändå? Vad har kommunen för kontrollsystem? Hur granskas utbetalningarna? Hur ofta görs hembesök?

MISSFÖRSTÅ MIG RÄTT, jag vill prata om försörjningsstödet. Men jag är inte intresserad av en debatt som utgår från att fattiga personer
är fuskare som vill sko sig på det gemensamma. Det är varken sant eller konstruktivt. Däremot önskar jag en debatt om försörjningsstödet som inte handlar om individer utan om systemen.

HUR ÄR VÅRA ÖVRIGA sociala skyddsnät riggade idag? Hur kommer det sig att så många arbetslösa inte har a-kassa och därför behöver
försörjningsstöd? Varför får inte alla som vården bedömt för sjuka för att arbeta sjukersättning utan tvingas vända sig till socialtjänsten för försörjning? Hur kommer det sig att staten bara tar ansvar för etableringen under två år när vi vet att etableringen på arbetsmarknaden idag tar längre tid än så? För en stad som Malmö som tagit stort ansvar för flyktingmottagandet blir det särskilt kännbart.

DESSA TRE GRUPPER, arbetslösa utan a-kassa, sjuka utan sjukersättning och nya i Sverige utgör en stor del av den grupp som får försörjningsstöd i Malmö. Så var det inte tänkt. Försörjningsstödet är det yttersta och sista skyddsnätet i vårt välfärdssystem. Men försörjningsstödet ska inte kompensera att staten backat i de andra försäkringssystemen.

IBLAND VERKAR DET som att kostnaderna för försörjningsstödet är synonymt med dugligheten på kommunala politiker. En märklig idé.
Kommunen har i praktiken väldigt få verktyg för att faktiskt påverka försörjningsstödet på något strukturellt sätt. Särskilt tydligt blir det nu när det görs omfattande nedskärningar på Arbetsförmedlingen som slår mot hårt mot Malmöbor.

MITT FOKUS I FRÅGAN kommer alltid att vara möjligheten till egen försörjning. Att ha ett arbete att gå till varje dag är en otrolig trygghet. För med egna pengar kommer en frihet och en självkänsla som inte kan värderas i kronor. Och för samhället innebär det
minskade kostnader, minskat lidande och fler som bidrar till det vi har gemensamt.

Av Sedat Arif
kommunalråd med ansvar för socialtjänst och arbetsmarknad