Vad tänker du på när du tänker på Malmö?

Tänker du på segregation och braskande tidningsrubriker om otrygghet? Eller går tankarna till industristaden som blev klimatsmart universitetsstad, på spelutvecklare och startups? Falafel med alla grönsaker och blandad sås, serietecknare och poeter, bron till kontinenten? Inget är fel, för Malmö är allt det där och mer ändå.

Malmö är Sveriges befolkningsmässigt tredje största stad, men liten sett till ytan. Drygt 340 000 Malmöbor, med rötter i 186 olika länder, bor här lika tätt intill varandra som i Stockholms innerstad. Hela 40 procent av befolkningen är yngre än 29 år och nästan hälften av alla grundskoleelever pratar minst ytterligare ett annat språk än svenska hemma.

I vår globala värld är det allt fler, inte minst företag, som lockas till Malmö av befolkningens mångfald i kombination med stadens geografiska läge. Allt oftare hör jag nyinflyttade Malmöbor uttrycka att de sökt sig till staden för att förverkliga sina drömmar. Här finns ett rekordstort utbud av arbetsplatser, flera universitet och högskolor på kort avstånd och ett myllrande rikt förenings- och kulturliv.

Färska siffror från Malmö Universitet visar att inkomstojämlikheten i Malmö faktiskt minskar. Det byggs rekordmånga bostäder – glädjande nog inte bara i de mer välmående områdena utan också i stadens miljonprogram, som så sakteliga också rustas upp.
Den långa trenden med sjunkande skattekraft har brutits och arbetslösheten sjunkit, i synnerhet bland de unga. Men fortfarande står alltför många Malmöbor utan arbete och utan den makt och frihet som en egen försörjning ger. Fortfarande saknar alldeles för många barn och unga de resurser och nätverk som deras jämnåriga tar för givna.

Det pratas ofta lite vårdslöst om fattiga stadsdelar. Men i Malmö handlar det snarare om mindre kvarter, med hög omsättning av människor i både skolor och i bostäder. Områden där trångboddheten är stor och där den med en högre inkomst, som ges bättre möjligheter att efterfråga en större eller upprustad bostad, söker sig bort.

För att bryta de strukturer som håller människor tillbaks, som skapar orättvisa och torftiga levnadsvillkor, sämre hälsa och sviktande framtidstro, bestämde vi i kommunledningen för några år sedan oss för att ta ett nytt grepp. Vi tillsatte Malmökommissionen. Vi vände oss till forskare och experter och bad om strategier och råd för att inte bara lyfta enskilda individer, utan också slå sönder de barriärer som konserverar och reproducerar den strukturella ojämlikheten. Vi tog avstamp i demokrati, makt, inflytande och socioekonomi, då målet om jämlikhet kräver förändringar både i den fysiska miljön, de sociala insatserna och i beslutsprocesserna. Samtidigt.

Få genomsnittskommuner
Kanske är det i takt med att den mediala logiken förändrats, eller i takt med att den nationella politiska kartan ritas om, men behoven av snabba utspel tycks aldrig ha varit större. Att kunna visa på att man gör något, fort, tycks mig ibland ha blivit viktigare än att göra rätt. Min lärdom från arbetet med Malmökommissionen är emellertid att verkningsfull politik tar tid och måste bygga på gedigna underlag. Viljan att peka med hela handen och säga att alla ska göra samma, leder som bäst till en skenbar förändring. I värsta fall är den direkt kontraproduktiv.

Malmö är inte på något sätt en genomsnittskommun. Faktum är att mycket få kommuner är just genomsnittliga, vare sig vi talar om befolkningens sammansättning och storlek, geografin eller andra förutsättningar.

Detta är en grundläggande insikt som måste prägla såväl nationell som lokal politik.

Segregation och bristande likvärdighet i skolmarknadens spår
För Malmö, likt resten av landets kommuner, är en bra och likvärdig skola en ödesfråga. För oss socialdemokrater intar skolan och utbildning i stort en alldeles särskild plats i samhällsbygget. En bra skola är nyckeln till individens frigörelse. En lyckad skolgång öppnar dörrar. En dålig befäster ärvda ojämlikheter och gör världen mindre.

Få kommuner har erfarit konsekvenserna av 90-talets stora skolmarknadsreformer så snabbt och påtagligt som Malmö. Teorierna om att med konkurrens och marknadslogik ytterligare vässa kvaliteten i vad som redan då var ett av världens mest högpresterande skolsystem visade sig snart vara ett luftslott.

Den socioekonomiska ojämlikheten är stor. Det är därmed även behovet av en skola som förmår utjämna livschanser och bidrar till sammanhållning och gemenskap. Idag dras emellertid det svenska skolsystemet med en rad allvarliga strukturella brister, som samverkar för att dra skolan i helt motsatt riktning.

Lokal kraftsamling
I Malmö bestämde vi oss därför politiskt, i linje med Malmökommissionens rekommendationer, för att satsa på skolan. Vi bestämde oss för att mycket mer aktivt än tidigare arbeta för att motverka det nationella skolmarknadssystemets negativa konsekvenser på lokal nivå.
Politiskt tog detta sig uttryck i att vi drog ner på de politiska målen och styrdokumenten. Vi gjorde om hela stadens organisation för att möta förskolornas och skolornas behov av stöd och utveckling genom centraliserade fackförvaltningar. Vi höjde skatten, öronmärkte intäkterna till skolan och införde en tydligare och mer träffsäker metod för att fördela resurserna utifrån behov.

Idag lägger våra skolor inte längre tid och kraft på att förklara att deras resultat ser ut som de gör för att de har de elever de har. Istället fokuserar de på att utforma en verksamhet som möter just sina elevers behov. Det är en väldigt stor skillnad.
Det är med stolthet jag kan säga att vi ser en mångårig positiv resultatutveckling bland stadens skolor. Vi ser också att det i flera fall är skolorna i områdena med de svåraste förutsättningarna som har utvecklats allra mest.

 

Från kund till medborgare med rätt till utbildning
Syftet med min beskrivning av Malmös resa är att visa hur vi på kommunal nivå genom en fokuserad kraftsamling lyckats få till en positiv utveckling inom skolan.

Samtidigt är läget emellertid detta: på den mest högpresterande femtedelen av Malmös kommunala skolor är behörigheten till gymnasieskolans yrkesprogram 94 procent. För femtedelen med lägst behörighet är siffran 50 procent. Den femtedel av niondeklassarna mest högst avgångsbetyg hade ett genomsnitt på 315 meritvärdespoäng; i den understa femtedelen var snittet 69. Skillnaderna mellan skolor och mellan elever är, den positiva utvecklingen till trots, både stora och stabila över tid.

Som jag ser det står vi nu vid ett vägskäl, där vi måste lyfta blicken från detaljfrågorna för att med kraft och mod ta oss an svensk skolas stora systemfel. Skolval, skolpeng, den nära nog oinskränkta rätten att etablera, driva (och utan ansvar avveckla) fristående skolor, olösta styrningsglapp mellan stat och kommun; detta är 90-talsreformernas draksådd, och om vi inget gör åt dem är det vad vi kommer att få fortsätta skörda.

Hela ansvaret men inte de rätta verktygen
I januariöverenskommelsen anges att lika villkor ska gälla för privat och offentligt drivna skolor. Ur ett kommunalt perspektiv är detta en central fråga, om än kanske inte på det sätt L och C skulle mena. Läget är nämligen detta: i Sverige är det staten som beviljar tillstånd för fristående skolor, men kommunen som står för finansieringen. Och om en fristående skola plötsligt får för sig att avveckla sin verksamhet, på grund av vikande lönsamhet eller elevunderlag, måste kommunen ha full beredskap för att ta hand om de elever som drabbas. Det är vilseledande och meningslöst att tala om ”lika villkor” när uppdraget för kommunala respektive enskilda huvudmän skiljer sig så grundläggande åt.

Samtidigt saknar vi som lokalt förtroendevalda helt möjlighet att ställa krav på de enskilda huvudmännen. Missförhållanden och brister i verksamheten blir istället en isolerad fråga mellan den enskilde eleven och dennes vårdnadshavare, friskolan och en avlägsen Skolinspektion. Demokratiskt valda kommunpolitiker förpassas till läktaren och medborgaren lämnas ensam att hävda sin egen rätt. Den fria etableringsrätten gör därtill kommunen oförmögen att ta ett nödvändigt helhetsgrepp om frågor om utbud och etablering, något som inte minst drabbar gymnasieskolan.

Min poäng är enkel: för att kommunerna ska kunna ta hela ansvaret måste man också få de verktyg och förutsättningar som krävs för att göra jobbet. För att bryta skolsegregationen inbegriper detta bland annat inflytande över nyetableringar och möjligheter att göra avsteg från närhetsprincipen. Utan förändringar i regelverket för skolplaceringar kommer skolan som mötesplats över klassgränserna att bli en allt mer avlägsen utopi. Det är något alla elever förlorar på.

Styrnings- och finansieringsbrister
Under de senaste 20 åren har antalet specialdestinerade statsbidrag på skolans område ökat snabbt, trots många regeringars löften om motsatsen. Jag menar att det är viktigt att se de riktade statsbidragen i sitt sammanhang – som ett sätt för staten att återta något av den kontroll man avhänt sig över en allt mer avreglerad skolmarknad.

Bidragen är på så vis ännu ett uttryck för den misstro om huvudmännens intentioner och kapacitet som utmärker hela systemet. Hit kan även räknas de ständigt ökande kontroller, inspektioner och dokumentationskrav som präglar styrningen av välfärden idag. Såväl Riksrevisionen som Statskontoret har kunnat konstatera att de många riktade statsbidragen försvårar kommunernas långsiktiga planering och leder till en omfattande administration. Det är ett synnerligen ineffektivt verktyg för att åstadkomma en mer likvärdig skola.
Samtidigt behöver, vilket inte minst Skolkommissionen visat på, det kompensatoriska inslaget i statens resursfördelning till skolväsendet öka. I Malmö har vi sedan flera år en betydande omfördelning av medel till skolor i utsatta områden genom en träffsäker modell där elevernas socioekonomiska bakgrundsfaktorer vägs samman. Det är ett sätt för oss att mildra segregationens verkningar och ge de skolor där det kompensatoriska uppdraget är som svårast bättre förutsättningar.

Malmö gör mycket med de verktyg vi har, men kommer aldrig att nå ända fram om inte alla delar i styrkedjan verkar i samma riktning. Vi behöver ett varaktigt resurstillskott till skolan som förmår utjämna skillnader i förutsättningar mellan kommuner. Det måste konstrueras på ett sätt som ger huvudmännen förutsättningar att planera långsiktigt och arbeta ihållande för att möta lokala behov.
Denna utveckling sker i ett läge där Konjunkturinstitutet, SKL och regeringen själv konstaterat ett stort finansieringsgap i välfärden under det närmsta decenniet, samtidigt som konjunkturen viker nedåt och många kommuner redan tvingas låna för att täcka sina kostnader. Nedmonteringen av Arbetsförmedlingen och den statliga arbetsmarknadspolitiken kan därtill väntas leda till att kommunernas utgifter för försörjningsstöd stiger.

De svenska statsfinanserna är, vilket regeringen med rätta ofta framhåller, urstarka. Men en låg statsskuld betalar inga lärar- eller sjuksköterskelöner. Det tjänar inget till att staten är rik om kommunerna samtidigt ska spara i en välfärd där behoven redan med råge överträffar resurserna.

Med detta sagt vill jag samtidigt varna för att lova mer än vi kan hålla. Det kan framstå som frestande att paketera om gamla pengar till nya ”satsningar” utan att de faktiska resurserna fördenskull ökar. Men det är en farlig strategi.

Det håller inte att tala vitt och brett om satsningar på skola, vård och omsorg, samtidigt som summorna i sammanhanget inte ens räcker för att täcka årliga volym- och lönekostnadsökningar. De medborgare som möter en välfärd där personalen springer allt fortare och tillgängligheten brister kommer vid valet 2022 annars sedan länge att ha slutat lyssna.

 

Mot 2022
Jag vill återigen påminna om hur fel det ofta blir när lösningar utformas utan hänsyn till lokala behov och olikheter. Löftet om mindre klasser (och mindre barngrupper i förskolan) är ett illustrativt exempel. Det är ett tacksamt budskap, enkelt att begripa och uppskattat av många. Samtidigt är det av olika skäl nära nog omöjligt att infria i många kommuner.

När 2010-talet summeras kommer vi Malmö att ha byggt fler nya grundskolor än under 80-, 90- och 2000-talet tillsammans – totalt 13 stycken – för att göra plats för tusentals nya elever. Detta sker samtidigt som hela landet dras med en skriande lärarbrist. Lägg därtill att nybyggena medför dubblerade lokalkostnader per elev. Det blir lätt att förstå hur oerhört svårt, både praktiskt och ekonomiskt, det är minska klasstorlekarna i en sådan situation. Samtidigt hör jag från kollegor i landsbygdskommuner om hur de kämpar för att fylla klasserna och för undvika att lägga ner byskolor. En politik för genomsnittet passar sällan fler än några få.

Så: framåt för en skolpolitik som hänger ihop, är lyhörd inför skiftande behov runt om i landet. Jag menar att Socialdemokraternas oförmåga att mobilisera i skolfrågan ytterst beror på en räddhågsenhet inför att ta tag i de stora systemfel som utgör svensk skolas verkliga problem.
Januariöverenskommelsen får inte innebära att systemkritiken förpassas ännu längre ned på dagordningen. Vi kan inte, givet de grava strukturella brister skolväsendet dras med, låta oss distraheras av perifera detaljfrågor samtidigt som vi torgför ett budskap om ökad likvärdighet.

Socialdemokraterna måste bli partiet som belyser hur lärares och rektorers ökade administrativa börda hänger samman med skolans marknadisering, så som ett (kontraproduktivt men begripligt) försök att återta kontroll.

Vi måste ta på oss uppgiften att förklara hur den ökade segregationen hänger samman med friskolornas fria etableringsrätt, skolvalets konstruktion och närhetsprincipen.

Vi måste ge kommunerna verktyg, finansiering och mandat som matchar deras ansvar, så att glappen i styrkedjan tätas och de kan fullgöra sitt lagstadgade uppdrag.

Svensk skola är full av ambitiösa, kunskapstörstande elever med stora drömmar och förhoppningar om framtiden. Där finns hängivna lärare och skolledare, som går till jobbet varje dag med föresatsen att med omsorg och professionalitet ge dessa elever en utbildning som rustar dem för livet. Vår uppgift som politiskt parti är att bygga en skola som ger luft åt dessa elevers drömmar och förutsättningar för professionen att göra sitt bästa. En skola som är en hävstång för bygget av ett friare och mer jämlikt samhälle.

 

Katrin Stjernfeldt Jammeh
kommunstyrelsens ordförande i Malmö

 

 

*** Den här texten publicerades ursprungligen i den socialdemokratiska idépolitiska tidskriften Tiden den 21 oktober 2019. ***